Professor Hagtvets text i Klassekampen 20-8-03 ("Takk til Jan Myrdal") påminner mig om vad farmor brukade säga: "Mycket skrik och lite ull, sa gumman, när hon klippte grisen." Skeendet är dock helt möjligt att diskutera.
1) Förenta staterna är nu ledande imperialistisk stat (Norge och Sverige är blott tredje rangens imperialiststater.) Med det spansk-amerikanska kriget 1898 tog Förenta staternas härskande klass språnget från en traditionellt regional expansionistisk politik till att inleda de ännu pågående krigen för nyuppdelning av världen. Detta har inte med ideal eller ideologi, demokratisk eller fascistisk att göra. Med olikheten i den ekonomiska utvecklingen slår politiken lagbundet över i krig. Folkens medvetna kamp kan i denna epok förhindra, uppskjuta och tillfälligt förhindra ett visst krig; inte mer.
Några staternas eviga vänskaper eller fiendskaper existerar inte - som Palmerston med rätta påpekade under det brittiska imperiets expansionsperiod - blott intresset.
Detta har två följdverkningar. Dels begår Förenta staternas politiska ledning fasansfulla folkmord när de finner det lönsamt så som de militärt onödiga kärnvapenangreppen i Japan och deltagande i massbombningen mot civilbefolkning i Europa. Därför krossade de Kambodja som stat och samhälle, mördade dess folk och när deras styrkor tvangs bort lämnade de efter sig en situation av massvält som skulle lett till nästan total folkdöd om Demokratiska Kampuchea inte snabbt evakuerat stadsborna från städerna, där inget ris växte och inga förråd fanns kvar.
Dels sammanfaller under vissa perioder - Andra världskriget i Europa och Stillahavskriget i Asien - Förenta staternas politik (huvudsakligen!) med folkens intresse utan att Förenta staternas imperialism förändrar karaktär.
Samma krafter i Washington som bar ansvar för folkmord mot Kambodjas folk - och som om det skall hållas rättegångar av annat än propagandavärde borde finnas på de anklagades bänk - var några år senare beredda att till en del stödja Kampuchea. Kraftspelet i det kalla kriget hade ändrats och därmed Förenta staternas intresse.
Men också för oss kommunister bestämmer intresset - folkens sak - och inte tillfälliga vänskaper och fiendskaper. Själv har jag sedan jag blev politiskt medveten därför hunnit med att först som medborgaraspirant i New York svära trohet till stjärnbanéret (som jag såg som symbol för Lincolns och Mark Twains republik), sedan bli utkastad och stämplad som subversiv då jag tog antifascismen på allvar, i olika omgångar bli inkallad som rådgivare och sedan fördömd (Kennedyfolket och Carter läste mig men Reagan drog in all tänkbar visering). 1979 efter Vietnams invasion reste jag runt i hela Förenta staterna, visade film i tv, talade i radio och på olika massmöten, sökte i FN och Washington skapa politiskt stöd för Kampucheas nationella oberoende. Sedan ändrades den internationella maktkampen, Förenta staterna bytte politik och jag blev åter förklarad olämplig och hotad med fängelse om jag satte min fot på Förenta staternas jord.
2) Vad jag såg i Demokratiska Kampuchea år 1978 var glädjande. Jag såg det som nu sägs inte ha funnits. Skolor. Sjukhus. Begynnande industrier. Bostadsbygge på landet och så vidare.
Att jag inte såg avrättningar säger varken till eller ifrån. Men i Demokratiska Kampuchea dog många av hunger och sjukdom till följd av den politik Förenta staterna genomfört. Det förekom med säkerhet mycket grymma övergrepp som i alla liknande situationer. Staten var svag och splittrad och inom den av Vietnam uppbyggda säkerhetsapparaten kämpade olika fraktioner - de hotade även Pol Pot och hans närmaste omgivning. Visst har Toul Sleng gjorts museieanpassat men jag är övertygad om att många oskyldiga där föll offer.
Till saken hör att Vietnam vägrade mig inresa år 1980 då Svenska Dagbladet ville att jag skulle dit, se de färska bevisen, lyssna på vittnesmålen, sedan i guerillans basområde ställa Demokratiska Kampucheas ledare inför dem och detaljerat publicera båda sidors version.
3) För att förstå det ofta blodiga sydostasiatiska skeendet är det nödvändigt att ta hänsyn till de etniska och nationella motsättningarna. De har lång historia (se Gun Kessles och min bok om Angkor från 1970, senaste upplagan kom nu i Bankok på thai). Om hur de visade sig i solidaritetsarbetet, vad som hände med khmer krom och utslaktningarna när Förenta staternas agenter tog makten har jag skrivit (se t.ex "Når likene flyter nedover elvene", Orientering 16-5-70).
4) Sigurd Allern sade en gång att felet med det europeiska sjuttiotalet var att man inte läste Marx. Jag är överens.
Marx-Engels' syn på Thomas Münzer bestämdes inte av att han var gudstroende och mystiker utan att han i denna sin egenskap förmådde resa bönderna. Samma gäller för hans nutida motsvarigheter.
I Opiekrigen och det s.k. Sepoyupproret 1857 utsattes de europeiska erövrarna för vad som den liberala opinionen i Europa högljutt skrek om som fasansfulla brott. Men Marx och Engels tog klar och entydig ställning mot de självutnämnt civiliserade och kultiverade erövrarna. Den läsningen hade varit av nytta för solidaritetsarbetet.
När tsaren agiterade för de små kristna folkens frihet visade Marx vad denna av liberaler omhuldade kamp mot det ottomanska riket egentligen innebar. Läsning av detta hade hjälpt mot ockupationsvänsterns slirande när det gällde Bresjnevdoktrin, Kampucheaockupation och Afghanistaninvasion.
5) Det allvarligaste med professor Hagtvets texter är att han inte tar upp den avgörande statsrättsliga frågan; den som också angår småstaten Norges rätt till existens. Jag hänvisar till texten i Klassekampen 7-8-03 och mitt fullständiga svar till Dagbladet 8-8-03.