Originalversion - inklusive den rättelse jag skickade till Stian Bromark 7 augusti 2003 17:30. Han hade ställt en rad frågor. Jag tror det är viktigt att denna text på ett eller annat sätt görs tillgänglig. Hans referat i Dagbladet var ett kvällstidningskoncentrat.
Detta är långt. Men frågorna är mycket viktiga. Det är intellektuellt nödvändigt att - som det sägs i akademiska diskussioner - hyfsa frågorna:
2) Jag börjar med den andra frågan. Diskussionen i Norge - med reservation för att jag bara läst bråkdelar av den - tycks mig principlös, ohistorisk och intellektuellt undermålig. Det tvingar mig att bli mer tydlig.
1) Jag och Gun Kessle var i Kambodja 1967 på inbjudan av prins Sihanouk. Dels för att bl.a. se i vad mån Förenta staternas anklagelser om att hamnen i Sihanoukville var FNL-bas var riktiga. (Skrev om detta i AB. De var såvitt jag såg inte riktiga.) Dels för en konstpresentation av khmerskulptur i och kring Angkor Thom. Den boken har kommit på många språk, senast på thai i Bangkok.
Jag var i Demokratiska Kampuchea hösten 1978 - om det besöket har jag skrivit dels i Kampuchea och kriget hösten 1978, dels i reserapporten Kampuchea mellan två krig 1979.
Grundsynen min var - och är - att det var en nationell, rural, fattigbonderevolution liknande Zapatas och det jag senare beskrev från den kamp "People's War" och andra väpnade grupperna förde i de i de stängda djungelområdena i Indien. Frågan om städerna - som upprört så många katederrevoilutionärer i Europa - har med dessa städers parasitära karaktär att göra. (Man gör klokt i at läsa Gramsci; då blir såväl antikens som Napoleontidens och dagens klasstrider tydligare.)
Att jag inte såg något mördande i Demokratiska Kampuchea betyder varken till eller ifrån. Däremot såg jag det som sägs inte ha funnits, skolor, nya bostäder.
Att det var blodigt förutsätter jag. Jag kan påminna om den svenska visan från vårt bondekrig om vad som hände när bönderna erövrade fogdeborgen Faxeholms skans vid Söderhamn år 1433:
"De gingo sig från Delsbo
och in till Delsbo rå,
De höggo fläsket av knokarna
så långt de kunde nå,
Faxehus ligger i swartom brandom."
Till detta kommer motsättningar mellan khmerska och vietnamesiska fraktioner inom säkerhetsorganen. Mycket material från Toul Sleng är alltså säkerligen riktigt - även om vietnamesiska funktionärer med polsk experthjälp byggt upp publiktillvända minnesmärken.
Om besöken i gerillaområden 1979 och framåt har jag skrivit en hel del. Det har tryckts också på norska.
Ett nödvändigt tillägg:
Från hösten 1979 och framåt arbetade jag i Kampucheakonferensens internationella sekretariat. Hade nära kontakter med representanter för Demokratiska Kampuchea. Deltog på möten i olika länder i Amerika, Asien och Europa. Politiskt viktigt i sammanhanget är vad jag sade på Tokyomötet i augusti 1980. Det hade jag diskuterat med DK:s representant på mötet socialminister Ieng Thirith (och Pol Pot hade varit överens om mina formuleringar - som ju då också band DK diplomatiskt):
"There is a solution to this crisis. It is possible to end this war. It is possible to bring this about without forcing Hanoi to an abject defeat. It is possible to give Hanoi a way out. A United Nations supervised total withdrawal of Vietnamese and other foreign forces from Kampuchea. A United Nations guarantee for the frontiers of Kampuchea - which also implies a guarantee for Hanoi that there will be no encroachment from the Kampuchean side in the future. A United Nations supervised free and democratic election in Kampuchea to decide the political future of Kampuchea. Hanoi would not lose face by accepting this. Hanoi could even say that in this way it had acquired secure borders."
Jag fortsätter att ha kontakt med kambodjanska vänner. Vilket också innebär att jag stödjer Kambodja i dess strävan efter självständighet mot imperialistmakterna. Det är inte min sak att ta ställning till dess regering.
3) Då jag icke är norrman och icke varit medlem kan jag bara säga att jag under de senaste sextio åren haft - och i olika internationella sammanhang samarbetat med - vänner och kamrater såväl i NKP och NKU som kretsarna kring Orientering och AKP.
Det jag dock vet om AKP är att partiet - tvärtemot vad borgarpressen skriver om "Kinahörighet" - förhöll sig principiellt inför KKP. Kina vill till exempel i enlighet med sina nationella intressen se ett starkt och enat EU i vilket även Norge ingår. AKP:s linje var - utgående från sin analys av det norska folkets nationella intressen - motsatt. Detta accepterades av KKP i enlighet med Mao Zedongs principiella hållning att 1943 års beslut att upplösa Komintern var riktigt. Det fanns inte förutsättningar för ett enda ledande centrum. Om grundfrågan - inte AKP dock - diskuterade jag detta flera gånger - ännu 2002 - med ledande kinesiska företrädare.
7) Jag skriver ibland i Klassekampen liksom jag i Sverige skriver såväl i Proletären och Flamman som i Folket i Bild, Aftonbladet, Expressen, Sv. d. och andra tidningar. Klassekampen är dock varken ett kommersiellt mediaföretag (som Aftonbladet, Expressen och Sv.d.) eller en partitidning som Proletären eller - huvudsakligen - Flamman. Inte heller är det en tidning på basen av vissa givna paroller som Folket i Bild/Kulturfront. Den är en vänsterns tidning. Vilket naturligtvis skapar svårigheter. Inte minst i denna debatt.
Någon allmän vänstersida i samhällelig mening existerar inte. Konkreta frågor och konkreta klassintressen finns däremot. Det var därför jag år 1971 tog initiativet till att FiB/K skulle vara principiell. En frikyrklig snickare som tar ställning för yttrandefriheten, folkets kultur och antiimperialism är en vän och broder; en revuluzzerröd student i Lund som svävar på målet i dessa frågor är en fiende. En konservativ jurist som tar ställning för nationens existens och som av principiella juridiska skäl är emot de olika diskrimineringslagarna samarbetar jag med; en vänsterintellektuell som vill förbjuda skolbarnen att sjunga nationalsången och som söker införa olika strafflagar mot olämpliga yttranden är en motståndare.
5) Om det är sant att AKP vill stämma Hagtvet finner jag det obegripligt. Under förutsättning att AKP är ett parti på Marx' grund, ett kommunistiskt parti så tar det ställning mot radikalpacifism. Principiellt gjorde den kommunistiska rörelsen upp med detta under tjugotalet. (I Sverige tog det kommunistiska partiet ända från trettiotalet öppet ställning för skytterörelsen och det frivilliga försvarsarbetet.)
Någon anarkistisk småmordspolitik - Dolken i köttet, det är det vi vilja! - och individuell terror av typ Röda Brigader och RAF har AKP aldrig förespråkat. Den frågan reddes för övrigt ut i den kommunistiska rörelsen för hundrasjuttio år sedan.
Jag hade vänner i Norge vilka trots att de alls inte var våldsbenägna dock genomförde vad som kallades "våta uppdrag" under ockupationen. Liksom danska vänner tvangs likvidera stikkere. (I När morgondagarna sjöng om perioden 1943-1948, skrev jag om en av mina vänner som tvangs skjuta den flicka han gått i sällskap med - då hon blivit informatör och hotade hela gruppens liv.)
Om AKP inte tydligt hade sagt att ett försvar för Norges existens under en då icke otrolig sovjetisk ockupation också innebar att man dödade ... då skulle partiet lämnat principerna och gjort sig populistiskt. Politiskt kastrerat sig och bytt färg. Men jag vill tro att man talat tydligt och principiellt.
4/5) Skuld lägger jag inte. Folkmorden tillhör imperialismens natur liksom folkmord ingår i den amerikanska myten. Den staten grundläggs med folkmordet på den autochtona befolkningen (vilket bidrar till att förklara Washingtons stöd för folkmordet på Palestinas folk). Folkmorden kommer att fortsätta till dess imperialismen och dess samhällssystem krossats.
Konkret innebar Washingtons handlande mot Kambodja inte bara att många dödades i direkta bombangrepp och i krig och att andra svalts ihjäl utan att hela det civila samhället slogs sönder och Demokratiska Kampuchea från början ställdes inför hart när olösliga problem och att många gick under i sjukdom och svält innan jordbruksproduktionen kommit igång.
Hur man ställer sig beror på vilken sida man tillhör. Så har det alltid varit ända sedan klassamhällets tillkomst. Hur ställa sig inför bondehoparnas grymheter under bondekriget i Tyskland? På Thomas Münzers eller Martin Luthers sida? Hur ställa sig inför sepoyernas blodsdåd 1857? På Karl Marx eller Charles Dickens sida?
8/9) Ångra? Det är självklart att jag gjort många felbedömningar sedan jag var femton år gammal, tog politisk ställning och organiserade mig som kommunist. Men jag ångrar ingenting. Ånger innebär ju att jag på grundval av det jag då visste - och hur motsättningarna i världen då såg ut - nu menar att jag borde tagit en annan ställning. Tag två exempel från kriget:
Med min farbror Gustaf - en god musiker och kompositör - diskuterade jag bombkriget mot Tyskland. Han ansåg att eldstormen över Hamburg och bombmattorna över de nordtyska städerna var brottsliga. Jag menade att de nog var brott då de innebar otäcka massmord på civila men att de var dock nödvändiga för segern över Hitlertyskland. Sedan Blackets bok om bombkrigets följder kom ut 1948 vet jag att han hade rätt och jag fel. Men om jag går sextio år tillbaka kan jag inte se hur jag skulle ha kunnat ta annan ställning än jag gjorde.
Tillsammans med Tore Forsberg (senare partisekreterare, då ordförande i den kommunistiska ungdomsklubb där jag var studieledare) gick jag 1944 till den tyska propagandautställningen om Katyn. När vi diskuterade den lutade vi åt att tyskarna hade rätt. Det var nog NKVD som låtit avrätta de polska officerarna trots vad Moskva sade. Men vi såg de tyska brotten som långt större och de brittisk/amerikanska massmorden som värre. Jag kan inte se hur vi då under kriget kunde tagit annan ställning utan att tjäna Berlin.
När det gäller politisk tillhörighet har jag aldrig svarat på sådana frågor. Principfrågan är ju att man inte talar som kommunist, socialdemokrat eller högerman annat än med mandat. Men som författare har jag ju i berättelser skildrat tiden och skeendet. Då framgår det att jag 1943 organiserade mig i det kommunistiska ungdomsförbundet och 1948 i det kommunistiska partiet och även arbetade i DUV:s sekretariat 1956.
Att jag 1965 lämnade partiet (utan att bryta de kamratliga relationerna med sådana som C. H. Hermansson och andra gamla kamrater vars politik jag ansåg felaktig) och att jag därefter verkat som partilös kommunist är också belagt. Liksom att det är omsorgsfullt belagt att jag 1965 efter att ha skildrat den sovjetiska politiken i Centralasien och dess nya chauvinistiska/rasistiska drag och den brist på demokrati som ledde till Aralsjöns bortdöende stämplades som CIA-agent av Moskva och de Moskvatrogna och att alla mina östliga upplagor försvann.
10) Min grundinställning är densamma som den mina kambodjanska vänner har - den som Kambodjas regering länge sökte hävda - alla de ansvariga skall prövas inför rätta. Detta innebär att beslutsfattarna i Förenta staterna får stå till svars; sitta där på de anklagades bänk samman med alla andra. Detta innebär att också en sådan som fredspristagaren Kissinger med all sannolikhet - på det vi vet - döms som skyldig. Dödsdomar i vanliga mål anser jag felaktiga. Men jag var - och är - överens om att det var rätt att avrätta såväl Quisling som Ribbentrop. Om Kissinger befunnes skyldig och hängdes för sina folkmordsbrott mot Kambodjas folk skulle jag inte sörja. Tvärt om.